Det första steget – Från Trygghet till Balans
Minns du när du skulle lära dig cykla? Du var inte gammal, men ivrig att bemästra konsten att susa fram på två hjul. Att gå från en trehjuling till en tvåhjuling var en stor skillnad – plötsligt behövde du balansera själv, trampa och styra samtidigt.
Men du lärde dig. Du fick upp farten, och en dag insåg du att stödhjulen inte längre behövdes. De vuxna hade ju inga – varför skulle du?
När vi vill ha tillbaka våra stödhjul
Någonstans i livet, när vi stöter på motgångar, kan vi längta efter stödhjulen igen – efter tryggheten, efter en livlina att hålla fast vid ifall det inte bär. Ibland är vi mer inställda på att det inte ska gå än att det ska gå.
Men vad har du ditt fokus på? Att våga kan vara som att ställa sig på en surfbräda och följa med på vågen – känna farten, vattenstänken, vinden och den otroliga friheten.
Det okända är DÄR livet händer
När jag har stått mitt i det okända, med en tydlig vetskap om vad jag behöver ha in i livet och intentionen att det ska ske – så har det gjort det.
Det känns ofta osäkert i början, men att bara stå och titta på tar dig inte in i äventyret – det håller dig kvar på stranden. Att ta steget ut i det okända kan vara skrämmande, men det är just där livet verkligen händer.
När jag lärde mig cykla sprang min mamma bakom mig. Jag trampade på, helt övertygad om att hon höll i cykeln. Men när jag vände mig om och insåg att hon hade släppt taget, tappade jag balansen och föll.
Men jag reste mig upp och försökte igen. Och det var då jag insåg något viktigt – så länge jag trodde att hon höll i mig, kände jag mig trygg och cyklade utan rädsla. Det var först när jag började tvivla och såg att jag var på egen hand som jag föll.
Det här har följt mig genom livet. När jag litar på att jag är buren, när jag inte överanalyserar eller fastnar i rädslan för att falla – då går det. Det är först när jag börjar ifrågasätta och tvivla som jag vinglar.
Vilket stöd behöver du egentligen?
Vad är det för stödhjul du håller fast vid idag? Behöver du dem verkligen? Om du stillar dig en stund och släpper katastroftankarna, vad får du för svar då?
Jag tror att ditt innersta svar är: JA – jag bärs. Livet har koll på dig. Det låter dig falla, men också resa dig upp igen.
Jag tror att de flesta människor känner att det finns något större än en själv. En del kallar det Gud, andra säger Universum eller andevärlden – något som är utanför en själv. När vi har tillit till att vi är en del av något större, får livet en annan mening och dimension. Det är där vi kan släppa taget och känna oss burna, istället för att krampaktigt hålla fast vid det vi tror att vi behöver kontrollera.
Att släppa taget och känna tillit
Många är rädda för att något hemskt ska hända om de släpper kontrollen och inte styr allt själva. Men hemligheten i livet är inte att styra allt till punkt och pricka – det är att veta VAD du vill, och tillåta dig att rida på vågen, njuta av cykelturen, och känna hur livet tar dig framåt.
Det handlar inte om HUR, utan om VAD. Du kommer aldrig att kunna räkna ut exakt hur livet kommer att ta dig framåt – men du kan känna tillit till att det gör det.
Affirmation:
"Livet bär mig i alla livssituationer. Min tillit är min livlina. Den leder mig tillbaka till mitt inre större jag."
Tänk dig att du håller i en livlina, en kraft som omsluter dig och håller dig trygg. Något större än dig själv vakar över dig, guidar dig och leder dig på rätt väg. Hur känns det att vila i den tilliten?
Många är rädda för att bli genomskådade, att någon ska se dem precis som de är. Men när du är autentisk, när du står i din sanning, finns det inget att dölja. Då samarbetar du med de högre krafterna, och livet kan flöda fritt genom dig.
Vad betyder tillit för dig?
Har du någon gång upplevt att livet burit dig när du vågat släppa taget? Hur kan du bjuda in mer tillit i ditt liv idag?
❤️🧡💛💚💙💜🤍
Anders Stark
Dela gärna om det är något du känner är viktigt!
Lägg till kommentar
Kommentarer